Det främsta kännetecknet på nuvarande skolpolitik verkar vara att den är snabb

Om man nu vill att skolan ska vara i världsklass så borde det föregås av en skolpolitik i världsklass. Då måste man ställa sig frågan vad som skulle känneteckna en bra skolpolitik?

 Det finns en inneboende konflikt mellan forskning och politik då det verkar vara så att forskning är ett prolem som söker en lösning, medan politik är tvärtom en lösning som söker ett problem. Å andra sidan kan man se det som att där forskningen/vetandet slutar tar politiken/viljan vid. Forskning är plattformen nu, och politiken är framtiden och vägen dit.

  

Alltså skulle det vara önsvärt att skolpolitiken har sin början i forskningen, men att den sedan formuleras som ett framtida tillstånd om hur skolan ska gestaltas i samhället. Människor röstar fram politiker och önskar något. De politiker som har de flesta människorna bakom sig formulerar därmed framtiden för skolan. Har man inte egen majoritet så går man samman med likasinnade och kompromissar.

 Tyvärr har jag svårt att se framtiden i dagens skolpolitik. Vi verkar leva mer i historiens skugga av något som till allas stora sorg inte längre är, annat än i andra delar av världen, åtminstone vad PISA och annat visar. Ingen tänker på allvar flytta sina barn till Sydkoreas skolor. Men smärtan är stor i folkhemmet över att skolan inte längre är vad den var när den var som bäst.

 Det svänger mycket fram och tillbaka i skolpolitiken.  Man bestämmer och tar tillbaka, lagstiftar och justerar. Testar sig fram. Skolverket hinner inte med. Åtskilliga tjänstemän vittnar om tidsbrist med att jobba genom inte helt genomtänkta förslag.

 Nu i dagarna utökades timplanen i matematik med 105 timmar. För ett par år sedan ökades densamma med 120 timmar, vilket man ännu inte hunnit utvärdera. Regeringen rekommenderar också nu skolorna att lägga den ökade tiden på mellanstadiet, vilket påminner om detaljerad målstyrning som förr kallades regelstyrning. Så man är inte bara snabb i det stora. Man vill också gå in i detaljer och det ska gå lika snabbt. Ändringen gäller kommande läsår som drar igång i augusti. På skolverket ligger ett förslag om stadietimplan där denna ökning är en del. Man kan undra över varför Fridolin vill ta just den redan nu. En gissning är att han tar matteökningen på mellan nu  för att han inte hinner med den lite större reformenmed timplan nu. Den blir lite mer komplicerad eftersom det krävs lite mer ändringar i lagen?

 Men varför inte träda i kraft om ett år? Varför nu? De som redan lagt schemaramarna har bara att riva upp och göra om.  Att kasta in timmarna på mellan beror ju också av hur det ser ut med det mar redan har. Man skulle behöva lite mer tid att se detta med matteökningen på mellan i perspektivet vad man gjorde med timmarna 2013 och hur man gör med de kommande timmarna  för hög och ökningen av idrotten och minskningen av elevens val.

 Jag har full förståelse för att det finns en press på politiken att agera, men lösningen kanske inte ligger i att reagera snabbare och snabbare på pressen som skolkrisen utgör? Lösningen kanske handlar mer om att agera än att reagera.

 Politk är att vilja och är inte forskning. Det är mycket möjligt att matematikundervisningen kommer att visa på stigande resultat? Men, man måste ändå ställa sig kritisk till effekterna av fenomenet ”snabb-politik”. Oavsett om den är á la Fridolin eller á la Björklund, snabbmat i all ära. Alla förbannar i dagsläget den tidigare läroplanen LPO 94 som alla var överens om då den beslutades. Alla förbannar tidigare beslut om lärarutbildning som alla var överens om då den beslutades. Få verkar ta ansvar retroaktivt. Och av beprövad erfarenhet är risken idag lika hög som då, att vi i efterhand kommer att ångra vad vi gör nu, när nu blir då. Kanske till och med är risken högre eftersom det gick litet långsammare förr?

 Skolhuvudmännens expertråd, under ledning av Elisabeth Nilfors, sammanfattar några goda råd, och inga av dem verkar vara snabba. Snarare att de manar till eftertanke kring kända sanningar som återupprepats av forskning om skolan under lång tid. Några nyckelord är att reducera, förenkla och tydliggöra och fokusera på det viktigaste, undervisningen.

 I en krissituation brukar de flesta föredra handlingar som är väl inövade och beprövade. Man chansar inte.  Man hittar inte på en ny utrymnngsväg och nya obeprövade släckmetoder i stund av kris.

 Det kan ju vara så att krisen inte går att stoppa med snabba kvickfixar, utan kanske snarare är resultatet av just det. Då hjälper det inte med inte att man blir ännu snabbare, vilket kanske tvärtom fördjupar krisen.

 Det inkluderar politiken som del i krisen. Vem inspekterar skolpolitiken?