Militärer mot organiserad brottslighet och gängskjutningar? Statsministern utesluter ingenting på fråga om att sätta in militär. Mitt tips – sätt in skolan!

Gängskjutningar ökar dramatiskt. Handgranater och automatvapen finns ute på gatan som också är kontor för kriminella. Statsministern utesluter inte att sätta in militär? Risken är stor att oskyldiga hamnar i skottlinjen. Ropen skallar på handfasta åtgärder och troligen blir detta en av de hetaste valfrågorna. Kanske till och med en större fråga än skolan.

 Min poäng som jag ska förespråka, är att ”kalla in” skolan istället för militärer. Skolan och anda myndigheter kan göra mer än vad militär kan göra när det gäller gängkriminalitet och skjutningar. Men det har hittills inte nämnts från högre politiskt håll på ett tydligt sätt. Här hör vi bara hårdare straff och mera av det reaktiva slaget, medan skolstrategier handlar om att vara proaktiv, att tänka efter redan från början. Vad var det i borde ha gjort åratal tillbaka för att inte vara där vi är nu? Men det finns en vetenskapligt dokumenterad svårighet om att tänka efter före.

  ”Av historien lär vi oss att vi intet lär oss av historien.” Det är ett annat underliggande tema att ta till sig i denna framställning. Vi tenderar att göra det enkla som går snabbt och är lätt, men inte ger effekt istället för att göra det svåra och komplexa som leder i mål.

 När nu sans och vett skvätter åt alla håll, från våra högre politiker, som bjuder över varandra i skarpa förslag om högre straff och mera pengar till allt, blir det allt viktigare att mana till besinning och påminna om vad ni missade för 20 år sedan, bara som ett exempel, och som ledde vidare till det vi står i idag.

 

2001 kom en rapport från BRÅ. Anledningen till att jag läste den var att jag hade ganska nyligen tillträtt som rektor i ett s.k. utsatt område, och ville förkovra mig i hur man förebygger brott, i synnerhet den gängkriminalitet som vi pratar om idag och som börjar redan i grundskolan. Den var aktuell då också, och mycket påtaglig i skolans skåphall.

 BRÅ-rapport 2001:15

 ”En mycket stor del av brottsligheten begås av en liten grupp gravt kriminella personer. Ett angeläget men ofta eftersatt inslag i det brottsförebyggande arbetet, är att försöka begränsa nyrekryteringen till denna grupp. Detta i sin tur förutsätter vetenskapligt förankrad kunskap om varför vissa barn utvecklas till vanekriminella. Det förutsätter också vetenskapligt förankrad kunskap om metoder för att förhindra eller tidigt bryta en sådan utveckling.”

 ”Slutsatser Den samlade bild som framkommer i denna rapport kan formuleras i följande punkter:

  • Tidiga insatser för att minska nyrekryteringen till gruppen vanekriminella utgör ett viktigt inslag i regeringens handlingsprogram för det brottsförebyggande arbetet. 

 • Kunskap om tidiga riskfaktorer och tidiga insatser finns.

  • Arbetet med tidiga brottsförebyggande insatser tycks i hög utsträckning sakna förankring i befintlig vetenskaplig kunskap och kan förbättras betydligt i enlighet med intentionerna i regeringens handlingsprogram. ”

 Läsningen var dyster på så vis att det klart framgick att vi vet vad vi bör göra men att vi inte gör det. Å andra sidan pekades ut möjliga åtgärder att utveckla, som en upplysning om vad vi istället borde veta OCH göra. En ljusare vägledande tanke.

 Den utveckling vi ser idag tyder på att vi fortfarande kan se möjligheter till förbättring och att rapporten från 2001 förtjänar att läsas än idag. Det är ofta så att första gången visdomar kommer i form av rapporter eller forskning, så går det vädligt lång tid innan man kan ta till sig och göra handling av den nya vetskapen. Det kallas för ”Know-do Gap”. Vi vet vad vi ska göra men vi gör det inte.

 Vi ska inte underskatta svårigheterna i att omsätta ny kunskap till ny handling. Vi ser samma fenomen i bantningsfrågor där dietförespråkare bråkar med varandra om vad som är rätt eller fel. Just i detta och kanske även i annat, tenderar vi att gå på billiga och dåliga bondfångarmetoder snarare än det som är förankrat i forskning.

 Orsak? Vi vill att det ska gå fort och vara lätt! Tanken kanske borde vara att det borde ta lika lång tid att arbeta bort problemet som det tog för problemet att bli ett större problem? Det tog 5 år att få upp i vikt och jag vill tillbaka på tre månader. Det tog 50 år att gängkriminaliteten nådde dagens nivå. Den ska bort innan valet, typ nu. Sannolikheten för att det kommer att hända blir därmed liten i de flesta fallen.

 Varför är inte statsministerns ryggmärgsreaktion att vifta med den gamla Brå-rapporten och säga: ”Vi måste stärka skolan i detta”, istället för att antyda möjligheten att kamoflageklädda soldater med autmatkarbiner rycker in i utsatta områden.

 En tanke i mitt rektorshuvud 2001 då jag läste rapporten, var att alla aktiva kriminella har gått i en skola och är väl kända på sina tidigare skolor av sina lärare och sin rektor. De har troligtvis utmärkt sig många gånger under skoltiden och varit anmälda till Socialtjänsten och föremål för insatser. Troligt är också att flera av dem inte lyckats i skolan och inte kunnat söka nationella program i gymnasiet och heller inte fångats upp i kommunens uppföljningsansvar. De har heller inte haft ett familjenätverk som fångat in dem i släktens företagsverksamhet.

 Jag över 60 år gammal och bor i en kommun i Stockholmstrakten och började jobba som lärare under 70-talet. Flera elever jag sett under min tid som lärare är nu döda, sitter i fängelse eller omnämns i media som medlemmar i gäng. Flera elever återfinner jag i domar för brott i typiska gänghärvor. Redan i skolan fanns signalerna och i många fall jobbades det från flera myndigheter med dessa individer, men inte på det sätt som skulle kunna kallas systematiskt och samordnat.

 Dessa elever återfanns på gatan utanför ”Grillen, servicebutiken, kiosken..” som blev samlingsplatsen för dem som inte gick vidare i en karriär av utbildning-anställning. I massmedias beskrivningar om rivaliserande gäng som skjuter och kastar granater på varandra, återkommer bilden att det ena gänget som uppstod i miljön utanför den ena butiken i det utsatta området krigar mot gänget som växte upp i miljön utanför den andra butiken i det andra utsatta området.

 Sedan sker en utveckling till lite mer komplexa nätverk och dito brottslighet på en högre nivå och även blandat med legala strukturer i samhället på samma sätt vi ser i polisserier i TV.  Men det förefaller snarare så att de äldre mer kultiverade kriminella, försöker bidra till att tämja yngre hetsporrar som stör genom att trigga samhället att öka polisens uppmärksamhet på deras brottslighet. Även det en källa till konflikter och skjutningar.

 

En del av det leder till konflikter och upptrappat våld och det är alltid någon som håller i vapnet som har gått denna långa väg som beskrivs, och som faller inom ramen för rapportens strategi. Det är mycket få som begår i stort sett större delen av alla brott. Om polisen lagför dem som begår brott på en högre nivå samtidigt som samhället i övrigt, skolan och andra aktörer minskar rekryteringsbasen genom att få in fler unga som faller genom nätet, till en vanlig yrkeskarriär, så kommer vi på sikt att minska gängkriminalitet och öka tryggheten i utsatta områden, eftersom det är där som hela den kriminella karriären utspelas.

 Större delen av de aktiva kriminella i sammanhanget, har invandrarbakgrund och kommer från utsatta områden. Ändå är etnicitet inte en orsak till brott men en faktor bakom, på så vis att vår underklass i samhället idag är de som bor i utsatta områden. Människor växer upp i en kriminogen miljö och blir kriminella i brist på andra karriärvägar.

 I utsatta områden hamnar de tillsammans med andra utan framtid, och utgör ett hot mot omgivningens trygghet. De hänger sysslolösa på en central plats och hittar på saker för att bryta tristess och meningslöshet. I vad de gör är de lika vårdslösa mot omgivningen som de är mot sig själva. Om man känner sig värdelös, varför ska man vara aktsam om sin omgivning eller om sig själv? Signalerna från det omgivande samhället är att de inte är värda så mycket, ett fenomen som kanske inte gör dem till en grupp, utan kanske mer motsatsen till att vara en grupp – ett utanförskap – vi som blev över.

 Några av dem råkar ut för olyckor när de åker mellan tunnelbanevagnar eller leker med hemgjorda bomber. På nyårsafton skjuter de smällare och raketer mot alla i centrum. När det är kallt går de till biblioteket, men inte för att läsa böcker, vilket kan resultera i att biblioteket stängs för en längre tid. Stöket gör att de blir oönskade överallt.

 Buset från centrum hittar till skolan. Se vilka som ”hänger” utanför högstadiebyggnaden eller gymnasiet eller smiter in för att äta eller hänga inne i skolan beroende på hur säkerheten ser ut. Skolans popularitet minskar av denna anledning, men också för att den egna kommunen hela tiden hänger ut betygsstatistiken som dålig trots att alla bakgrundsfaktorer talar mot högre rimliga värden, till fördel för den privata elitskolan i kommunen eller dess egen proppfulla skola i området ”Gräddhyllan”.

 Polisen stoppar inte buset en gång för alla, utan vi alla faller in i en acceptans att det får fortgå i det utsatta området. Istället för att ta tag i 12-åringarna som kastar sten på bussar och brandkår, ställer vi in bussturerna, stänger tunnelbanan eller väntar med att släppa in blåljuspersonalen tills polisen kommit i tillräckligt antal. Om gängvåldtäkten inträffar i det utsatta området är det sannolikt att det blir svårare att utreda för att folket inte litar på att polisen kan skapa tygghet så att man vågar vittna.

 Vem sätter ut det utsatta området så att det blir utsatt? Oftast nämns inget subjekt till det utsatta området, utan det står som ensamt predikat. Genom acceptansen och bristen på vilja att komma tillrätta med otryggheten, är det så att vi också blir de som sätter ut det utsatta området. Även den tysta och skötsamma majoriteten i förorten lär sig att hantera farorna och kryssa rätt över gatorna. En tyst acceptans som förstärker utsattheten ytterligare. Man flyttar till andra sidan av samhället om man kan i det att man gör boendekarriär. Men det finns de som blir kvar och klyftorna ökar. Skillnaderna tilltar i allt. Ekonomi, utbildning, hälsa, arbetslöshet och inte minst trygghet.

 Intressant är Stockholms kommuns trygghetsmål för olika områden.

 ”Stockholms stads mål för 2018 är att 76 procent av invånarna ska känna sig trygga i sin stadsdel. Men i Skärholmen är målet bara 52 procent. På Östermalm är det 85 procent.”

 DN 20180102

 Inget ont om detta på ett sätt. De har antagligen tänkt sig att sätta realistiska mål som kan uppnås enligt kursen i målstyrning de gick med konsulten i TQM. Men hade sociologen varit med, hade de fått veta att de också ökat otrygghet genom att bidra till konstruktionen av det utsatta området.

 På så vis har vi också redan förlorat ”kriget” om nu vi ser det som ett krig. Möjligen skulle vi kunna kalla in militär. Men en soldat utbildas i att på effektivaste sätt döda och besegra en motståndare. Och det passar inte in i förorten väl?

 Lösningen borde istället vara att satsa på skolan på rätt sätt i utsatta områden, utöver det vanliga utbildningsuppdraget. Rätt sätt skulle vara att se till att alla dessa ungar inte faller ur utan klarar skolan och livet upp till 25 års ålder. Klarar man det utan att fastna i kriminalitet har vi löst en större del av problemet.

 Några år efter BRÅ-rapporten, lyssnade jag i flera omgångar till P-O Wikström, som är professor i kriminologi i Cambridge university och inriktad på just brottsprevention av detta slag. En av hans deviser är just det som rapporten visar, att vi inte gör det vi vet att vi borde göra. Lite tillspetsat sa han att det för det mesta handlar om ett gäng glada amatörer som jobbar på med vad de tror fungerar. Han hade inte några direkt goda exempel från landet Sverige att visa upp.

 Modellen han visade på var olika former av tidig prevention, samarbete mellan myndigheter, ett systematiskt och uthålligt arbete på lång sikt, där ledningsgrupper leder sitt vanliga arbete, men också tar in detta i sin vardag, och inte delegerar det till några treåriga projekt ute i förorten.

 Wikström har förekommit lite fragmentariskt i media på senare tid. Man skulle hoppas att någon tar tag i ämnet och ger en motbild som skapar lite press på politiken att vara bättre förankrade i något som håller. Svårigheten är dock att ingen vill lyssna till det lite svåra och komplexa. Det tar lite längre tid, man kanske skulle behöva ta en timme i anspråk för att förklara, men ingen orkar så länge, utan det blir några enkla one-liners på 30 sekunder.

 Det ligger stora pengar i detta i form av flödesförluster på ett nationalekonomiskt plan. Vi  tjänar ekonomiskt på att jobba långsiktigt och förebyggande. Det kostar att ungdomars liv går till spillo och aldrig resulterar i en jobbkarriär.

 Om man går in i vilken kommun som helst och analyserar betygen i åk 9, är det troligen elever med invandrarbakgrund i utsatta områden som står för den största delen ej godkända betyg. Om det är 1000 elever i en kommun som söker vidare till gymnasiet och 15% inte klarat målen är troligen 100 elever från de utsatta områdena i kommunen. Av dessa kommer hälften att gå in på gymnasieprogram ett år senare efter individuella insatser och hälften av den hälft som är kvar kommer ytterligare ett år senare att gå vidare. Deras enda problem var att de kom till Sverige senare och gick in i skolan i de högre årskurserna utan att kunna svenska. Men varje år kvarstår att 25 elever i populationen på 1000 inte har förutsättningar att komma vidare utan ett gymnasiebetyg. För många av dem finns andra vägar till att få jobb, men sannolikt är att bland dem finns redan ökande kriminalitet och motsvarande brist på alternativ karriär till brott.

 En årskull i landet rör sig om ca 100 000 barn. Vi antar att det rör sig om 2500 barn i hela landet som årligen faller ur utbildningen och tappar hoppet om att få ett jobb och utgör en bas för rekrytering till kriminalitet. Även om det senare skulle gå bra för dem, så kostar det samhället ungefär en halv miljon varje år som de kommer senare ut på arbetsmarknaden. Om dessa tvåtusenfemhundra barn försenats två år innebär det nästan tre miljarder i samhällskostnader bara i det skedet, utan att räkna med effekter av kriminalitet i kostnadsbilden för samhället.

 Räknar vi också med alla kostnader för kriminella gäng, alla brott som begås i form av gängskjutningar och alla år de inte kommer ut på en arbetsmarknad (á en halv miljon/år) blir det mycket stora pengar. Slutsatsen blir inte att vi inte har råd utan tvärtom. Vi har inte råd att inte.

 Det finns ofta en ryggmärgsreaktion att om det finns ett problem så måste vi lägga på åtgärder för att komma tillrätta med det. I denna framställning finns en annan ansats som bygger på analysen att vi redan är del i problemet som bidrar till att konstruera det ”utsatta området.” Om vi slutar göra det och återgår till att göra det vi borde gjort från början, handlar det snarare om att sluta göra något än att lägga till åtgärder. 

 Pengarna finns troligen redan ute i förorten i form av kortsiktiga bidrag och projekt eller viktade satsningar utan udd. Hindret är nog inte ekonomin utan brist på kompetens att samverka på rätt sätt.

”Kriminell utveckling – tidiga riskfaktorer och förebyggande  insatser” BRÅ-rapport 2001:15