www.rektor.nu

 
  • Increase font size
  • Default font size
  • Decrease font size

Anmälan enligt socialtjänstlagen

Skicka sidan

Anmälan enligt socialtjänstlagen

Socialtjänstlagen kommer många skolledare i kontakt med när de skall göra en anmälan. Rektorer hanterar denna skyldighet på många olika sätt. Det är inte alltid lätt utan till och med riktigt svårt. Rent mellanmänskligt sitter man också i svåra samtal i när man skall göra en anmälan. Hur kan sättet att hantera lagen, underlätta den rent känslomässiga hanteringen?

Tänk dig själv att du som rektor kommer till skolan på ett möte. Du är nu inte rektor utan pappa/mamma till Pelle, Ahmet eller Ritva. Rektorn (inte du) berättar för DIG (pappa/mamma) att personalen hört barnet yttra sig om hemmet på ett sätt som inger oro för hur barnen hanteras i hemmet. Därför kommer de att göra en anmälan till soc. Du får en liten skrift från Socialtjänsten i kommunen om hur de hanterar anmälningar. Sedan är mötet slut och du skall gå hem och avvakta vad soc gör.

Det beskriver väl något om laddningen i handlingen i sig och vilka känslor som drar igång. Ilska, skuld, sorg eller vad som helst men hela ens inre i olag. Kränkt?

Hur vill du hantera samma samtal när du sitter på andra sidan som rektor?

Det här är bara en av de situationer man som rektor har att hantera. Meningen här är att som introduktionsartikeln om juridik för skolledare anger, söka visa på att en djupare förståelse om hur lagen är skriven och tänkt att fungera, också kunna hantera den på ett professionellt sätt som innebär omsorg och omtanke om de som berörs, samtidigt som man fullgör sin myndighetsfunktion och skyldighet som rektor. Man kan också tydliggöra sin roll som skola i förhållande till socialtjänsten så att det blir klart och tydligt vad man gör och vad man inte gör.

Vi börjar med lagen:

Var och en som får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd bör anmäla detta till nämnden.

Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt andra myndigheter inom hälso- och sjukvården, annan rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet, socialtjänsten och kriminalvården är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd. Detta gäller även dem som är anställda hos sådana myndigheter. Sådan anmälningsskyldighet gäller också dem som är verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som berör barn och unga eller annan yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet inom hälso- och sjukvården eller på socialtjänstens område. För familjerådgivning gäller i stället vad som sägs i tredje stycket.

Myndigheter, befattningshavare och yrkesverksamma som anges i andra stycket är skyldiga att lämna socialnämnden alla uppgifter som kan vara av betydelse för utredning av ett barns behov av skydd.

(SoL 14.1)

Lagen föreskriver alltså att alla bör anmäla om de känner oro för ett barn. Med alla menas grannar eller folk i allmänhet. Ordet BÖR, innebär inte en skyldighet utan en rekommendation vad man bör göra. För oss i skolan gäller inte BÖR utan SKALL. Ordet SKALL innebär att vi inte kan välja utan är skyldiga att göra det. Om vi inte gör det bryter vi mot lagen.

Vi som arbetar inom skola, en verksamhet som rör barn och ungdom, skall alltså genast anmäla om vi får veta något som vi är oroliga för när det gäller ett barn och som kan leda till att socialtjänsten behöver göra något till barnets skydd.

Vidare har vi i den fortsatta utredningen som socialtjänsten skall göra, en skyldighet att lämna uppgifter som behövs. Om den som skall göra utredning frågar om något så är vi skyldiga att svara.

 

Hur skall vi då hantera vår anmälningsplikt och skyldighet att lämna upplysningar? I det som följer vill jag klargöra några ramar för hantering av denna skyldighet som underlättar den rent mentala hanteringen av alla känslor som kommer hos en själv, men också hos de som berörs.

 

Skolans uppdrag är barnet. Ibland när man talar om föräldrarna som skolans kunder blir inte alltid detta tydligt. Det kan glida över till att vara föräldrarna som är "uppdraget" vilket leder fel i "skarpa" lägen. Därmed inte sagt att vi inte behöver föräldrarnas stöd i vårt arbete med barnet. Men det är en skillnad på att samverka för barnets bästa och att göra som föräldrarna önskar i alla lägen.

Skolan har en skyldighet att göra bedömningar om vad som är barnets behov. Det är inte alltid som man är överens med föräldrarna. Ibland kanske man gör som föräldrarna vill för att man ändå inte kommer längre mot föräldrarnas vilja. Men i ett "skarpt" läge där man gör olika bedömningar är man skyldig att följa sin egen bedömning som rektor. Att man sedan i sin bedömning väger in vad föräldrarna tänker och säger, är en annan sak. (Läs vidare om det under "rätten till stöd")

Om man i sin verksamhet får veta något som innebär oro för ett barn, så minskar inte oron för att föräldrarna inte är oroliga själva eller tycker att skolan inte har med det att göra. Det ligger i sakens natur att föräldrarna antagligen är djupt oeniga med skolan om att att anmälan skall göras. Frågan att klara ut är om skolan fått kännedom om något som föranleder oro. Ser man att barnet ständigt har blåmärken eller att det på annat vis KAN vara så att socialtjänsten behöver ingripa/ge stöd, så räcker det. I och med att det står "kan innebära" behöver vi heller inte veta säkert att det är så. Det räcker med att vi vet något som kan innebära ...

Av det följer vidare att vi inte behöver utreda om något är sant eller inte. Utredningsansvaret ligger hos socialtjänsten. Vi skall anmäla till dem vad som kanske behöver utredas. Detta är heller ingen slump. Skolan har varken kompetens, befogenhet eller den sekretess som behövs för att hantera en sådan utredning. Om andra i barnets eller familjens omgivning reagerat på missförhållanden, har vi ingen aning om detta. Det kan vara en lillebror på dagis eller en händelse någon annanstans som lett till en polisanmälan.

Skolan har heller inte i sitt uppdrag att lägga sig i familjeförhållanden. Skolan skall fullgöra sitt kunskapsuppdrag och därför inte ge sig in inom andra myndigheters ansvar. Ponera att en skola skulle börja utreda oro för ett barn. Vi sätter oss i ett möte med föräldrarna och börjar fråga vad blåmärken eller annat beror av och tänker oss i ett senare skede att avgöra om det är olyckshändelser eller att barnet blir slaget hemma. Samtidigt skall vi fortsätta undervisa barnet och samverka med föräldrarna kring skolarbetet?

Vad vi istället bör fundera över är vad det är som vi i vår verksamhet fått kännedom om, som också kan innebära oro för barnets situation. Vi behöver fråga oss själva vad det är vi fått veta som innebär en sådan oro att det kan leda till att en annan myndighet kan behöva agera.

Den andra myndigheten har här helt andra regler, tjänstemän med helt annan utbildning och sekretess, ett annat uppdrag och dessutom befogenheter att ta in upplysningar från alla andra. De är långt bättre skickade att följa upp vad som kan vara lämpligt att göra baserade på uppgifter som lämnas. Men de kan inte agera om de inte får dessa uppgifter.

Jag menar här att här ligger gränsen mellan skolan och socialtjänsten. Skolan är orolig och kan inte hantera sin oro. Alltså måste anmälan göras till den myndighet som kan hantera de uppgifter som ligger till grund för skolans oro. Därmed upphör skolans oro såtillvida att en annan myndighet kan ta över så att skolan kan fortsätta vara skola och fortsättningsvis koncentrera sig på undervisningsuppdraget.

Här uppstår ibland en fortsatt oro i skolan för hur socialtjänsten vidare hanterar denna oro som man fört vidare. Skolor kan till och med klaga över att man inte får veta något. Även här finns en skarp gränsdragning i den sekretess som finns mellan myndigheter. Om skolan skulle behöva vara fortsatt orolig, skulle lagstiftaren inte ha skapat denna gräns i sekretess. Nu har man gjort det och därmed ligger saken fortsättningsvis i skolan. Det finns därmed inget behov att veta vad som händer fortsättningsvis mellan familjen och socialtjänsten.

Det innebär att skolan i sin anmälan, helt och hållet lämnar över ärendet. Man behöver inte vidare oroa sig för vare sig det man får veta eller inte får veta. Man kan och skall släppa det och fortsätta med sitt undervisningsuppdrag.

Av respekt för familjens integritet och skolans behov av föräldrasamverkan, lämnar skolan över sin oro helt och hållet till en annan myndighet som kan och har kompetens att hantera detta svåra som kommit till skolans kännedom.

Skolan gör ingen egen utredning och prövar fakta eller på annat sätt pressar en familj utan lämnar uppgifter vidare utifrån en skyldighet att göra det. Skolan kan heller inte rå för att de uppgifter som ligger till grund för anmälan kommer till skolans kännedom. Har vi väl dessa uppgifter är vi skyldiga enligt lag att anmäla detta till socialtjänsten. Om vi inte gör det, följer vi inte lagen, utan till och med bryter mot densamma.

En annan del i anmälningsskyldigheten är att det gäller varje individ som är anställd i skolan. Det är inte enbart till myndigheten som lagen riktas. Det förekommer att det i skolors rutiner uttrycks att det är enbart ledning eller andra befattningshavare än lärare som gör anmälan. Läser man lagen så ser man att anmälningsplikten gäller myndighet såväl som anställda. Lärarna har alltså skyldighet att anmäla liksom skolan/myndigheten har det.

Det kan vara till fördel att exempelvis rektor skriver anmälan för att skona relationen föräldrar - lärare. Man bör emellertid komma ihåg att läraren inte kommer att hållas utanför den fortsatta utredningen som också föräldrarna kommer att få ta del av. När socialsekreteraren som skall utreda eller fatta beslut om att utreda, träffar läraren och ställer frågor så kommer allt läraren säger att kunna delges föräldrarna genom utredningen.

Det är inte troligt att rektor vet allt och kan lämna alla uppgifter. Om rektor lämnar uppgifter om vad läraren vet, så kommer det i vart fall att stå klart att det är läraren som noterat vad som förts vidare. Det måste hanteras på samma sätt.

Läraren undervisar barnet och får därigenom veta saker som barnet sagt genom det barnet säger, skriver eller visar genom sitt beteende. På samma sätt som resonemanget kring anmälan, dvs att man lämnar vidare utan bedömning det som man får veta till den som kan göra bedömningen, kan läraren därmed bortse från detta i den fortsatta relationen med föräldrarna. Uppgifterna är lämnade vidare till en annan myndighet som kan hantera frågan och skolan kan gentemot föräldrarna fortsätta att agera som skola och inget annat.

Att sekretessen sedan hindrar skolan från att veta vidare vad som händer med uppgifterna understryker det faktum att vi verkligen kan avskriva ärendet.

Lagstiftaren har tänkt till, både i skollagens uppdrag till skolan, i socialtjänstlagens uppdrag till socialtjänsten och skolans anmälningsplikt liksom i sekretessen för socialtjänsten. För oss återstår att agera i enlighet med lagarna.

Någon kan invända med att vi behöver veta vidare för att stilla fortsatt oro så att verkligen de förhållanden som föranledde oron, inte kvarstår. Konsekvensen av ett sådant argument leder vidare i att vi dras in i utredningens resultat och där skall göra en bedömning och veta en massa saker om familjeförhållanden. Det behöver vi inte eftersom anmälningsplikten fortsatt gäller.

Om det vi fått kännedom om i vår egen verksamhet, som låg till grund för anmälan, inte förändras så har vi fortsatt skyldighet att anmäla om det visar sig att vi fortfarande ser att barnet kommer blåslaget, oavsett om vi fått veta något eller ej.

Det kan vara så att socialtjänsten erbjudit frivilliga insatser som familjen tackat nej till. I dagsläget gör de därför bedömningen att man inte kan tillgripa tvång. Om samma sak fortsätter och skolan gör en anmälan till, kanske dessa grunder förändras.

Ringer vi till socialtjänsten och frågar vad som hänt, får vi kanske inget veta. De hänvisar till sekretessen, vilket kan irritera, men vad har de för val. Skall de begå brott för att stilla vår nyfikenhet. Men om vi ringer och berättar att nu, 6 månade senare är vi fortsatt oroliga för vi har inte sett en förändring. Vi är fortfarande lika oroliga eftersom samma saker som föranlett oron fortsätter. De kan då be oss göra en anmälan till. Egentligen behöver vi inte ens fråga, vi är skyldiga att göra det. Återigen har vi då fullgjort vår skyldighet och kan koncentrera oss på vårt.

Socialtjänsten har 1 månad på sig efter anmälan att besluta om de skall göra en utreding. Sedan har de 4 månader på sig att utreda.

Det betyder att för en och samma elev kan vi behöva fortsätta med årliga anmälningar om inte förhållandena ändras. I samtal med socialtjänsten på chefsnivå kan man komma överens om sådana rutiner och klara ut envars ansvar så att man inte försvårar varandras arbete.

 

Jag började i att ställa upp en hypotes om att en närmare kännedom om en lag kan underlätta hanteringen. När det gäller anmälan till socialtjänsten menar jag att dessa gränsdragningar som finns i lagen underlättar, rätt hanterade, det akuta och fortsatta samtalet med föräldrarna. Klart att de inte blir glada, men att de ändå kan möta en professionell skola som tydligt visar på sitt ansvar och gränserna för det. Det underlättar alltid.

 

"Som rektor vill jag säga att de uppgifter som kommit till min kännedom faller inom ramen för min anmälningsskyldighet till socialtjänsten. Jag förstår att dessa uppgifter som rör familjen är känsliga och måste hanteras därefter och med respekt för familjens integritet. Skolan har som myndighet varken kompetens, befogenheter eller den sekretess som behövs för att kunna göra det. Därför lämnar vi alla uppgifter vidare till den myndighet som kan göra det, utan egen bedömning. Som skola fortsätter vi att samverka med dig som förälder för ditt barns bästa inom vårt utbildningsuppdrag. Om ni i familjen eller om socialtjänsten behöver oss vidare i detta, kommer vi att få veta det, och medverka på de sätt vi kan, annars avslutar vi härmed ärendet."