På hemväg från skolan, inser jag att någonting har hänt. Nyheterna rullar som de gör när det hänt något stort. Korta återblickar och så tillförs det som händer minut för minut. En tidningsredaktion skjuts ner. En polis mördas på öppen gata. Terroristerna flyr. Jakten är igång.

 Varje gång undrar jag samma saker. Hur kan någon brista så i respekt för andras liv. Och hur kan man brista i respekt för sitt eget liv, för nästan säkert är att man kan bli dödad under jakten. Var hittar man den som låter sig användas som terrorist, som värderar sitt eget liv så lågt att allt detta inte spelar någon roll?

 I detta fall var målet en tidning som sades ha förolämpat profeten och kanske till och med Gud, eller åtminstone de troende. Det sägs också vara anledning till dådet. 

 För det första konstaterar jag att det verkar föga troligt att det skulle räcka med att inte publicera karikatyrer av en profet för att undvika liknande attentat i framtiden.  

 Jag ställer mig själv  inte bakom exempelvis Lars Wilks ”konst” i avsikt att utforska hur långt man kan gå i provokationer. Jag anser att det han gör är oövertänkt och dumt, utan tillstymmelse till en intellektuell ansats som skulle kunna vara intressant. Men jag försvarar hans rätt att göra det han gör så länge han inte bryter mot lag. Alla vi andra får stå ut med att känna oss kränkta och sårade beroende på vem han ger sig på. Eller välja att inte känna sig kränkt av en tanklös dumskalle. Lika lite som en hund som står och skäller på en på gatan. Varför ta åt sig? 

 Så borde också alla demokratiska religiösa krafter kunna avfärda Lars Wilks och hans bröder. Om jag nu skulle tro på en Gud som är allsmäktig och god, kan jag inte tänka mig att en sådan skulle kunna känna sig kränkt för att en idiot avbildar hen på fel sätt? Det ligger i guds väsen att man inte kan kränkas då man är högst i rang. Om Gud inte tål några bilder eller en satirisk text, så tappar hen i allsmäktighet avsevärt. 

 Karikatyrerna verkar bara vara en förevändning, för att genomföra terror med den bakomliggande idén att öka motsättningarna mellan människor i det nya öst och väst. Och väldigt många i väst går på finten och lockas att öka motsättningarna i stället för tvärtom.  

 Här ser jag kanske också det större problemet. Det nya öst och väst är inte enkelt. Jag var i Berlin strax före Jul och kände historiens vingslag vid Checkpoint Charlie. Här stod stridsvagnarna och pekade med kanonerna mot varandra en gång i tiden, på ömse sidor om muren. Men i dagens globala samhälle är inte muren materialiserad på en geografisk plats utan går mellan oss och inom oss.  

 Visst är det några mil till skådeplatserna i Irak, Syrien och Afganistan. Men det har ju visat sig att det inte räcker med att skicka dit en arme. Helt visst är det muslimer i dessa länder som till störst del lider skada av islamisk terror. Men från alla oroshärdar skapas flyktingströmmar som oavsett främlingsfientliga krafters politik om begränsningar, kommer att innebära att otryggheten där borta kommer hit, för eller senare, på ett eller annat sätt. Det är därför alla demokratiska krafter måste engagera sig både här och där. Så länge terrorn finns där, kommer den att kunna komma hit. 

 När vi då bygger motsättningar till de människor som flyr hit, istället för att låta vår demokrati och välfärd även omfamna dem, byggs samma motsättningar upp här. 

 Säkerhetspolisen har flera gånger uttalat sig om risker för att utanförskap kan leda till radikalisering inom olika invandrargrupperingar. Jag tror att franska förorter ligger långt före svenska, men vad som skedde i Husby med flera områden, talar ett tydligt språk om utanförskap.

 I alla skolor finns elever i olika svårigheter. Jag har mött dem under årens lopp och de är lätta att känna igen. Svårigheterna kan vara olika från individ till individ. Men när det går så långt att de känner sig värdelösa som individer, uppstår ett problem som kan innebära att man skulle kunna lockas av vissa grupperingar att bli terrorist. Om man inte ser livets värde i en själv, ser man heller inget värde i andras liv. Där någonstans börjar ett frö gro som kan få energi i fel sammanhang. Vad lätt det är då att kliva in i en färdig roll där allt är givet och man bara får veta vad som gäller i allt som avser tycke och smak och svåra värderingar. De är många, men de flesta klarar sig bra. Men det räcker med en enda för att det skall smälla på Drottninggatan.  

 Läser man om Anders Bering Brejvik, så finner man samma problem hos denne norske terrorist. En ung man med en problematisk uppväxt. Visserligen mot Islam, men ändå sak samma. Har man inget annat än sitt eget värdelösa liv att förlora, så varför skall man värdera andras liv?

  De ungdomar som etablerar sig i samhället och gör karriär både privat och yrkesmässigt värderar sig själva och och sin familj högre, och har även sina livs alla värden att förlora. Hur ser vår plan ut för att motverka detta? Det handlar givetvis om SÄPO och annat säkerhetsharbete. Men det handlar också om en strategi att fånga upp alla vilsna ungdomar i utanförskap, och välkomna dem in på arbetsmarknaden såväl som in i samhällets gemenskap. 

 Som det är nu är skolan del i problemet, men skulle kunna vara en del i lösningen. Var finns de långsiktiga strategierna?